Tävlingsnerver

20130121-101353.jpgGod morgon hästvärlden!

Igår när jag satt och hittade på hästhoppning på ettan, fick jag väldigt ont i magen och det kändes lite som när jag ska ut och tävlan själv, dock i en mildare form, som tur var.. Men det fick mig att fundera, varför blir jag så himla nervös när jag är ute i tävlar?

För även om en del av mina ritter säkert har varit ganska underhållande att titta, sista ponnyhingsten, Capitan IV tände ibland till så mycket att vi höll på att både hoppa fel hinder och rida rätt över blomsterarrangemang med tvära girningar som resultat, en omhoppning jag gjorde med Lauras företrädare, Latina gjorde jag utan stigbyglar halv hängande över halsen på henne och senaste valsen var ju med Cayola som gick på bakbenen för hon inte ville lämna banan..

Men trots detta brukar resultaten vara bra, den gången jag tänkte på med Capitan tror jag till och med att vi blev två! 🙂 Har på alla mina starter bara vägrat ut mig tre gånger, och två av dem var på samma tävling, ponnyn trampande om och jag flög av på en stor oxer på framhoppningen innan start. Vilken som sagt slutade dåligt.

Så tror inte min nervositet sitter i själva starterna, utan snarare innan, en av mina största rädslor är att komma för sent och missa min start, men det har jag också gjort, två gånger, men det har alltid löst sig, ena gången bättre än den andra. Tror det är den lilla perfektionisten i mig som vill att allt ska funka helt perfekt. Men det är svårt att få det helt perfekt händer alltid saker som gör att tiden blir antingen kortare eller längre, strykningar gör tiden kortare och ekipage som får problem på banan, eller gör plockepinn av hindren drar ut på tiden. Och de går ju inte att räkna med liksom!

Men allt brukar ju lösa sig iaf, måste nog försöka släppa lite på kraven, det går ju helt enkelt inte att förutse allt… Men hur lätt är det att jobba med det, att spänna av?? Tävlingsvana är ju iaf inte svaret eftersom jag har tävlat massor med gånger!!

Egentligt finns det ju ingenting att vara nervös för, iaf inte på de viset som jag är, mår så illa att jag nästan vill spy, kan inte äta, och vill helst av allt bara åka hem och glömma bort allihopa! Och jag betalar flera hundra varje gång för att må så i flera timmar… Men jag tycker ju egentligen det är sååå himla kul att tävla, att få en check att träningen har gjort nytta och såklart för möjligheten att vara bäst! 😉

Vet inte riktigt vad jag ville ha ut av detta, men det var skönt att skriva av mig lite, och ni får gärna komma med förslag för hur jag ska komma över mina tävlingsnerver! 🙂
Puss